Trött i kroppen, men springer ändå

22 juli, 2013 § Lämna en kommentar

Denna veckan har vi, jag och min fru på min frus initiativ, pillat och donat med en del projekt i trädgården/huset som blivit liggande en längre tid. För några år sedan spenderade jag större delen av sommaren med att dränera vårat hus. Efter att trädgården varit uppgrävd, blev den aldrig riktigt sig själv igen. Bland annat har vi haft en del sten, men framför allt en gjuten betongtrappa, som blivit liggande i trädgården i flera år. Detta har varit veckans projekt att få bort, samt att min fru håller på att få fason på våra buskar och träd, sådant där som jag tycker är SÅÅÅÅÅ tråkigt!

Betongtrappan är numera inte längre kvar, utan allt som återstår är en kal fläck med jord där vi ska så gräsmatta. Den eländiga trappan ligger numera i småbitar på Atletippen utanför Örebro, och där får den förbli. För er som aldrig har gjort er av med en betongtrappa kan jag berätta, det är TUNGT att bära och lasta en släpkärra med  även vad som kan tyckas vara småbitar. Det är även väldigt tungt att lasta av densamma. Jag har trots att kroppen varit seg och trött lyckats springa 3 gånger den här veckan, 1 gång innan vi började slå sönder och lasta på och av trappen, och två gånger efter. Jag är just nu VÄLDIGT glad över att jag följer Maffetone’s träningsregim med lågpuls-träning, för jag tror i ärlighetens namn att jag inte skulle klara av en träningdag som innehöll exempelvis intervall-träning eller tröskelträning. Det som funkade i morse när jag gav mig ut var just lågintensiv, steady state running. 14,5 km fördelat på 3 pass med en snittpuls på 136 bpm, 134 bpm och 133 bpm får anses vara ett ok facit, speciellt med tanke på hur stel och trött jag har känt mig i kroppen.

Det som ändå har fått ut mig är tanken på att få springa, och att få springa på morgonen innan allt kommer igång. Det är något visst med morgonlöpning. Allt känns mer på något sätt, solen lyser klarare, fåglarna är mer muntra och kroppen känns mer på alla sätt och jag får för mig att träningen tar bättre, jag vet att det inte är så, men det känns så och därför väljer jag att leva i den illusionen. Sedan är det rätt bra att ha det överstökat så att man inte riskerar att bli bortprioriterad under dagen om något viktigare händer som behver tas tag i. Har funderingar på att på allvar odla vanan att träna på morgonen istället för på eftermiddag/kväll. Detta trots att jag definitivt inte är någon morgonmänniska.

Semesterlöpning

17 juli, 2013 § Lämna en kommentar

Har inte uppdaterat senaste dagarna av den enkla anledning att jag inte haft tillgång till dator under större delarna av senaste veckan. Jag har tidigare vid ett par tillfällen försökt att nyttja wordpress-appen på min I-fån, men vi står i ärlighetens namn inte på särskilt god fot med varandra. Min intention med inlägget och resultatet överensstämmer tyvärr alldeles för sällan.

Förra veckan spenderades stora delen på Camp Skagern tillsammans med några av våra bästa vänner.

<OFFTOPIC>Jag är inget för campingliv egentligen om man med det menar husvagnar o dyl. Jag gillar däremot oftast de stugor campingar brukar erbjuda. Jag kan även tänka mig tält och vindskydd om så krävs, men husvagnar, nej det är inte min grej. Stuga är därför det självklara valet för mig när vi bor på camping. </OFFTOPIC>

Jag hade till i år lyckats få reda på att Camp Skagern påstår sig att ha flera löparspår av varierande längd. Närmare bestämt ska de ha markerade löpspår på 1,5 km, 3 km och 5-6 km (sistnämnda lite oklar längd beroende på vart man inhämtar informationen). Ett löpspår i skogen bakom stugan man bor i, det kan inte bli bättre. Därför löpskor och övriga tingestar som hör en lyckad löprunda till på. Passade även på att i vanlig ordning ”mobba” bästa kompis genom att fråga om han inte skulle med ut och springa. Det har varit mitt stående ”skämt” i tre års tid allt sedan jag började springa. Han är istället en betydligt bättre MTB-cyklist än vad jag är, men har fram tills nu envist vägrat springa med mig, trots att jag många gånger slitit livet ur mig tillsammans med honom på cykel.

Till min förvåning hängde han med mig denna gången. Tillsammans beslutade vi oss för att köra 3 km-rundan. Det som enligt informationen skulle vara ett löparspår visade sig vara en mycket smal, ibland knappt synlig, skogstig med plastsnitslar på diverse buskar och träd vilka i 90% av fallen hade sett sina bästa dagar för många år sedan. Det var flera gånger knappt urskiljbart om plastsnitseln var röd, blå eller vit, utan samtliga var i en svag solblekt smuts-/institutionsgrå nyans. Stigen var långa bitar inte löpbar utan risk för allvarliga frakturer på underben, på grunda av alla stenar och rötter som dagen till ära var blöta och ganska leriga. Nu kanske det låter som om att jag inte tyckte det var en bra löprunda, absolut inte! Jag hade riktigt roligt och uppskattade löprundan fullt ut. Dessutom var det extremt roligt med J’s sällskap. Är otroligt tacksam och stolt över att fått vara med när han gjorde debut som trail-runner.

Det gick inte fort, men vi blev båda härligt trötta och leriga efter rundan. Men till nästa gång jag vistas i Skagern vet jag lite bättre vad det däringa löpspåret som det snackas om går för. Det blev inte några rekordtider för oss, men det är ju alltid roligt med stigkörning, oavsett om det är fötterna eller MTB:en som får jobba.

 

Efter några dagar på campingen åkte vi över till svärföräldrarnas stuga strax norr om Hova. Passade på att springa lite grusväg när vi var där. Även denna gång fick jag trevligt sällskap. Denna gång i form av min svärfar som hängde med mig på en LSD-runda. Nej mamma, du behöver inte oroa dig! Det har inte något att göra med woodstock, flower power, Summer of Love och hallucinogener att göra. En LSD är en Long Slow Distance, alltså ett långsamt långt löppass.

På det hela taget en ganska OK träningsvecka. Hade kanske kunnat klämma in ett pass till för att få till en snygg varannandags-vecka, men det är inte alltid man kan eller vill prioritera på det sättet. Det finns ju trots allt viktigare saker än träning här i livet, även om man får se till att de inte blir för mycket som krockar. Det är väl det som är konsten med att jonglera ett liv. Att få till det på den begränsade tid man har.

 

En ganska varm och lugn kvällslöpning

8 juli, 2013 § Lämna en kommentar

Gav mig av på en kort lugn kvällslöpning idag, mer eller mindre direkt efter att intagit min kvällsmat. Värmen som lägrat sig över samhället under dagen, hade inte gett med sig vid 19-tiden när jag planerade påbörja min lilla runda. Jag trodde inte i mitt enfald att det skulle vara ett problem, ”…för jag ska springa i skogen i skuggan och där brukar det ju oftast vara svalt…” . Idag var i alla fall den där dagen som är undantaget som bekräftar regeln. Det var länge sedan jag känt en liknande tryckande hetta än den som slog emot mig när jag sprang in mellan träden. Det var till slut så att jag längtade till att komma ut ur skogen och skuggan, ut i solljuset för att, även om det inte blev svalare, blåste det  åtminstone lite så luften kändes lite friskare. Kom hem genomsvettig och varm, men jag har i alla fall inte behövt frysa idag, och det är ju trevligt. :)

Fortsätter att försöka hålla pulsen i ”Maffetone”-läge, dvs så nära 138 bpm som möjligt. Det svåra idag var att kombinera det med det träningspass som Runkeeper föreslog, 30 min Steady pace jogging. Jag hamnade till slut 3-4 bpm över i snittpuls, vilket ändå får anses vara godkänt. Jag försökte att inte obsessa över Garmin idag, utan jag satte ett tempo som jag trodde jag skulle klara att springa oavbrutet i 30 min. Tyvärr gick jag inte helt i hamn med det, utan tog ett tre-fyra gångpauser under passet medan jag såg till att få i mig lite vätska och lät andning och puls få en chans att lugna ner sig lite. Det är dock ganska trevligt att se att det oftast räcker med 30-45 sek gångvila för att hamna på mer respektabla nivåer pulsmässigt.

Sammantaget blev det ungefär 4,8 km skavande av grusväg ikväll. Börjar känna som att konditionen långsamt börjar återkomma. Nu har jag bara hunnit springa 3 ggr, men en begynnande liten förbättring i hur kroppen svarar upp mot ansträngning kan nog skönjas. Jag ser fram emot att se hur Maffetone-metoden att träna kondition kommer att leverera reslutatmässigt. Förhoppningsvis ska det ge en ordentlig kickstart så här i början, men mest intressant är det att se hur det går efter ett tag. Att man förbättras snabbt i början är inte så konstigt när man startar om från noll, det är efter ett tag som skillnaden börjar synas. Har laddat upp med analys-plugins till SportTracks så jag riktigt ska kunna nörda ner mig i detaljerna i min träning.

Ibland är man inte så lite löjlig…

6 juli, 2013 § Lämna en kommentar

I morse var jag ute ganska tidigt för att få till något som med lite välvilja skulle kunna tolkas som löpning. Jag är tyvärr inte någon morgonmänniska av naturen, snarare tvärtom. Min naturliga dygnsrytm är mer fokuserad mot eftermiddag, kväll eller som nu sen kväll/tidig natt. Jag avundas de personer som, vad det verkar, kan ställa klockan på okristligt tidigt och bara rulla ur sängen, i löpar-outfiten och ut på sin runda. Jag skulle vilja vara sån som person. Tyvärr är jag inte där ännu, men idag gjorde jag ändå ett ärligt försök att vara den personen.

Vid 7-ish lyckades jag ändå få på mig kläder, skor, få igång Garmin, flytta i-fånen till armhållaren och fyllt vattenflaska. Slängt i mig en sockerbit för att ha något att springa på innan kroppen får panik och inser att glykogenet håller på att ta slut och därmed tvingas in i ketos (fettförbränning). Omständigt tycker du? Då skulle du se ritualerna EFTER min runda… :) Hade redan på förhand beslutat att springa samma runda som i tisdags, med andra ord Trail-löpning på MTB-slingan. Planen var även denna gången att köra löpning à la Maffetone, lugnt och sansat med pulsen mellan 128-138 bpm. Jo tjena!!! Pulsen låg på behagliga nivåer tills jag tog första löpsteget. NASA skulle vara imponerade av den raketuppstigningen min puls gjorde. Displayen på min Garmin hann inte riktigt med i svängarna. Pulsen hann till 15o bpm innan varningsljudet hann starta.

Inser så här i efterhand att blodet måste varit tjockt som sirap med tanke på hur hjärtat fick slita med att skyffla runt eländet. Det blev betydligt bättre så snart jag tryckt i mig 4 dl vätska ganska snabbt. Till en annan gång ska jag komma ihåg att se till att vara lite mer påfylld vätskemässigt när jag morgonlöper, brukar inte vara ett problem senare på dagen då jag tror mig vara rätt bra på att få i mig vätska på dagtid.

Nu till rubriken… Inser under rundan att jag är en rätt löjlig karraktär när det kommer till vissa saker. Jag har många gånger läst och hört det sägas, tror till och med att jag sagt det själv vid ett par tillfällen, att löpning är så bra som motionsform för att man tävlar bara med sig själv. Det är bara vad jag själv presterar som är viktigt och jag inte vill/ska/blir hetsa(d) över att andra springer längre distanser snabbare med mindre effort än vad jag gör. Mina prestationer ska bara ses i ljuset av vad jag själv presterar/presterat tidigare. Varför är det då så att jag det ska vara så förbenat svårt och pinsamt om en annan löpare/motionär råkar se mig gå en kort bit? Om jag står stilla i spåret och pustar är det helt ok, men skulle jag råka, ve och fasa, ta några steg som inte är löpning och någon annan ser det så är det fruktansvärt!

I morse mötte jag en annan person i spåret som var ute på en joggningsrunda och som faktiskt gick lite grann. Inte ett problem för mig, jag dömer inte, det är klart personen ska gå om den behöver det. Men kan jag själv sakta ner och gå, inte en chans. Inte ens när klockan tjuter och piper som jag vet inte vad på grund av att pulsen min skenat en bra bit över det tillåtna värdet. Blev tvungen att springa ytterligare 200 m efter jag passerat personen utifall att han/hon skulle vända sig för att komtrollera att jag verkligen fortsätter springa efter mötet. Brukar jag själv göra den kontrollen? Nej, det är inte min sak att sätta mig till doms över deras träningsregim. Men jag förutsätter att samtliga jag möter kommer göra det när det kommer till min träning. Ni hör ju själva hur löjligt det låter.

Jag blev idag iallafall tvungen att springa flera hundra meter med en pipande klocka för att jag inte ville att personen jag mötte skulle tro att jag inte springer när jag passerat. Följden blev att jag hamnade LÅÅÅÅÅNGT över den puls jag skulle ha, och att återhämtningen blev alldeles åt skogen för lång.

Som jag sa, jag inser själv hur fånig jag är när det kommer till sådant här. Men det är väl bra att ha något att jobba på utöver den kassa konditionen och den allt för välisolerade kroppshyddan. Men ni måste hålla med mig om att beteendet är rätt löjligt egentligen speciellt om man betänker att jag är en bra bit äldre och borde hunnit bli visare än att falla i denna typen av fallgropar.

Cykelmek

5 juli, 2013 § Lämna en kommentar

Har inte så mycket mer att säga än att SRAM borde göra stor sak av att deras cykelkedjor är näst intill oförstörbara. Fantastiskt bra i normala fall, då slitaget på kedjan borde vara obefintligt, mindre roligt när man måste kapa till kedjan i rätt längd och inte har tillgång till kedjebrytare.

Till slut fick jag bort den där eländiga sprinten så jag kunde korta kedjan med 4 länkar. Det krävdes dock hovtång, dorn, hammare, två skruvmejslar av olika storlek och 10-15 min av hårt arbete för att lossa sprinten.

Ihopsättningen gick på 10 sek pga SRAMs fantastiska självlåsande kedjelås. Grymt enkla och smart konstruktion.

Snyggt blev det med nya växlar och en fräsch kedja. Vi får se hur länge det får vara blankt och rent. Ska göra mitt bästa för att tillföra ett lager med lera och smuts… :)

Åter i löparskorna

3 juli, 2013 § Lämna en kommentar

Jag sitter  i mitt TV-rum fortfarande lite smått endorfin-hög trots att det passerat ungefär 3 timmar sedan jag kom hem. Idag har jag sprungit igen för första gången sedan min raptur på soleus. Efter att under flera veckor genomlidit och gjort mina tilldelade övningar för vadmuskeln, jag har gjort mina stretchar och tagit det extremt lugnt med cyklingen, tyckte jag att det var dags att idag få snöra på sig skorna igen.

Jag ska i ärlighetens namn säga att jag var bättre på att göra rehab i början när jag fortfarande hade ont eller på en bra dag bara kände av vaden. Konstigt nog  var det lättare att motivera sig till att göra övningar som man visste skulle göra ont, än att göra övningar som inte gör ont bara är obehagliga eller extremt tröttande för vaden (excentrisk vadpress exempelvis).

Strax bortanför vårat hus har kommunen och den lokala idrottsföreningen skapat ett MTB-spår i skogen. Jag har senaste veckorna cyklat spåret ett flertal gånger när jag tränat MTB. Spåret är inte särskilt långt, blott 2,5-3 km, men det är ett fint spår, ganska rappt och slingrigt då det är mycket snabba svängar mellan träd och sten. Det består till största delen av ganska smal stig med ganska mjukt underlag. Perfekt för lite halvteknisk MTB-cykling, ännu bättre för lite traillöpning. Så där har jag sprungit idag.

Jag trodde inte att jag skulle vara så löjligt lycklig över att vara igång att springa igen, men det är jag. De 5,6 km som MTB-slingan tillsammans med lite annan skogslöpning summerades till avverkades ömsom springande, ömsom promenerande. Känlsan när jag kom hem var att jag skulle kunna gjort samma runda igen, lika snabbt utan problem, vilket var precis vad jag hade som målsättning idag.

Under de senaste veckorna har jag fördjupat mig i boken ”The Maffetone method” av Dr. Phillip Maffetone. Jag hörde talas om hans metod för ett tag sedan, fråga mig inte vart, men jag blev genast intresserad och gillade hans approach till pulsbaserad träning. Istället för att som jag gjort tidigare träna hårt och ta ut mig många av passen, menar Maffetone att man ska välja att träna längre på en låg puls och försöka att inte gå över ett visst pulsvärde. Speciellt för mig som bränna bort det mesta av det underhudsfett min kropp packat in sig under de senaste 15 åren.

Jag försökte därför att hålla pulsen under 138 bpm under hela passet, vilket inte alltid var helt enkelt. Pulsen rusade så fort jag började springa lite, men sjönk ganska snabbt så snart jag började gå en kort bit. Mot slutet av passet märkte dessutom att pulsen steg långsammare när jag började springa, men även att den sjönk snabbare vid varje aktiv vila, jämfört med hur det var i början av passet. Det var som om kroppen började fatta grejjen och ville vara med och samarbeta lite med skallen.

Det ska bli intressant att se hur snabbt vi ser någon utveckling. Förhoppningsvis kommer jag kunna springa längre sträckor och vara tvungen att gå kortare allt efter som kondisen börjar bli bättre.

Första cykelpasset avklarat…

24 maj, 2013 § Lämna en kommentar

Har ganska nyss kommit tillbaka från mitt första cykelpass på säkert 6 veckor. Ska ärligt säga att det är blandade ja- och nej-rop inombords.

Det var fantastiskt att åter sitta i sadeln och fara fram som en galning över kilsbergens skiftande underlag, ömsom mer tekniskt utmanade stenig och rotfyld skogsstig, ömsom snabb och enkel grusväg. Det flesta nej-ropen kom när jag insåg att färden var tänkt att gå uppför en del av Storstenshöjdens södra backe. Lång, tung och konstant stigande. Men backar är till för att övervinnas, så det var bara att bita ihop.

Nej-rop nummer två kommer ganska snart därefter. Senaste veckornas träningsförbud i kombination med dåligt/sporadiskt utförd träning under vintern har totalt trashat allt vad kondition heter. Jag jobbar som en galning men får inte ut mycket av mitt slit.

Tillrågs på allt kommer Nej-rop nummer tre strax innan backens krön. Min älskade underbara vad gör sig försiktigt påmind. Jag har när jag åkte iväg lovat mig själv och de mina där hemma att lyssna på mig själv och inte förstöra allt rehab-jobb som gjorts senaste veckorna. Sagt och gjort jag gjorde det smarta, men tråkiga, och vände hem igen med 50 m kvar innan jag lyckats övervinna Storstenshöjdens 1000+ meters stigning, c:a 5 km in på 20 km-rundan som var planerad. Smart men tråkigt, men det kommer ju en dag imorgon som jag gärna deltar i.

20130524-191749.jpg

Så här leriga var mina vänner de återvände

20130524-191730.jpg
Galet vacker plats att vistas på

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 62 andra följare

%d bloggers like this: