Late night run

Ska försöka fatta mig kort… Klockan är mycket och det är snart dags för mig att gå i clinch med sänglinnet.

Jag har haft en av dessa många dagar på mitt schema där jag jobbar eftermiddag-kväll. Under sen eftermiddag fick min kollega huvudvärk, eller i ärlighetens namn hade hon huvudvärk hela dagen, men under eftermiddagen blev den så illa så att hon fick ta sitt pick och pack och sätta sig i bilen och åka hem. Detta gjorde att jag plötsligt stod utan transport hem. Visserligen är det inte särskilt långt hem, bara 6,7 km men jag slutade efter 21 och var inte helt förberedd på att inte ha skjuts hem.

Turligt nog hade jag tänkt träna lite löpband på min rast så väskan var packad med träningskläder och skor. Ännu mer turligt hade jag min pannlampa liggande i omklädningsrummet efter att glömt den i höstas. En snabb ändring av planerna gjorde att löpbandet på rasten skippades till förmån för transportlöpning hem genom skogen.

Måste säga att jag börjar bli mer och mer förälskad i att springa sent på kvällarna. Det är inte bara en fysisk utmaning. Även hjärnan utmanas av löpning med endast en pannlampa som enda ljuskälla.

Hem kom jag, helskinnad (nästan iaf har en och annan blåsa på lilltårna då fötterna inte längre är vana vid löparskorna) och trött i både kropp, ögon och huvud. Strax under 60 min får även anses vara godkänt då jag för säkerhets skull kör löpning blandat med powerwalk för att så här i inledningsskedet av träningen inte slita onödigt på kroppen.

Utgår ifrån att jag imorgon kommer vakna med skön träningsvärk i vader och rygg. Tycker mig börja känna vissa tendenser till det redan nu.

Liket lever!!!!

Det är lite pinsamt att senaste inlägget är daterat till början av november. Än mer pinsamt är att det troligtvis var senaste gången jag faktiskt gjorde ett ordentligt försök att konditionsträna. Mest pinsamt av allt är nog att jag, åter igen, vandrat uppåt på viktskalan.

Men men, bara att åter igen ta tag i träningen.

Idag har jag varit ute på årets första löprunda. En isig blöt och lerig sådan. En perfekt dag att rota fram mina splitternya Icebug Pytho2 BUGrip. Måste säga att det var en fantastisk känsla att inte behöva bry sig om vilket underlag jag sprang på, allt kändes lika säkert som vanligt. Grymt många tummar upp för er Icebug, nästa vinter kommer det vara betydligt enklare att ta sig ut när man vet att halkan inte är ett issue.

Då det var länge sedan jag sprang sist blev det en lugn 40 min runda idag. Ingen GPS påslagen då jag ett tag framöver inte kommer att fokusera på varken sträcka eller hastighet i min träning. Just nu är fokus endast ”time-on-feet”. Hastighet och sträcka får komma in som en del av träningen om ett tag när jag känner att jag är inne i flytet.

Ett par leriga men lyckliga löparskor som fått leka av sig i skogen.

Älska din kropp! Oavsett vad Katrin Zytomierska tycker...

Reblogged from Jonas Colting - Hälsokonnässör:

Jag hade 20000 unika besök på bloggen härom dagen, apropå min dissekering av crossfit-myten.

Det var med alla mått mätt den svagaste bris, jämfört med den storm som medieprofilen och debattören Katrin Zytomierska gav upphov till, när hon i sin blogg skrev ett inlägg med titeln SATS borde skämmas.

Vad som fick henne att gå i taket var den här annonsen...

Läs mer… 1 172 fler ord

Är inte en frekvent Colting-läsare, gillar inte alltid hans ståndpunkter och hur dessa presenteras. Detta inlägg var iallafall enligt mig helt klockrent. Bra sagt Mr Colting!

Zombies, run!

Senaste 7 dagarna har jag hunnit klämma in inte mindre än 3 rundor, trots att det kanske inte ser så ut när man kollar på uppdateringsfrekvensen på bloggen. Det är ju tyvärr så att det ena inte automatiskt följer av det andra. Man skulle ju kunna önska att det var så ibland.
Senaste Runners World hade ett litet reportage med tips på löparappar. Detta läste jag med stort intresse då jag samlar på sådana i min telefon. Älskar att utvärdera alla appar jag hittar, tror nästan att jag någon dag ska göra ett litet inlägg med recensioner av alla appar jag provat. Men det får bli en annan dag.

Idag ska jag bara som hastigast nämna den senaste och mest udda jag har just nu, Zombies, run! Som namnet avslöjar är det en app med zombies. Tänker inte berätta för mycket men den utspelar sig i en framtid efter zombie-apokalypsen. Storyn börjar när du krashlandar i fiendeland bland en massa zombies och måste ta dig till en fristad med överlevare, springandes, med zombies jagandes efter dig.

För mig som tidigare i mitt liv älskat resident evil-spelen och spenderat alldeles för många timmar spelandes silent hill kan det inte bli bättre. Spelet utveckar sig allt eftersom du springer, med olika uppdrag som görs på springande fot. Inga knappar att trycka på under själva löpningen så inget stör löprundan, mer än någon random zombie som plötsligt får för sig att du ser ätbar ut. Detta tvingar dig att öka takten i upp till en minut innan du hängt av dina förföljare.

Man glömmer snabbt att det bara är på låtsas, speciellt om man som jag ger sig ut sent med pannlampa som enda ljuskälla. Inget slår känslan att plötsligt få zombie-påhäng när man springer genom ett mörkt skogsparti med soundtracket till Resident Evil:Extinction i öronen. Vet inte hur länge jakten pågick men jag kom på mig själv med att försöka snegla över axeln flera gånger för att se om jag skulle få en skymt av dem när de närmade sig enligt spelet. Jag vet det är bara ett spel, men förnuftet försvann liksom någonstans på vägen när jag började bli jagad.

Kom hem lycklig och adrenalin-maxad som jag vet inte vad! grymt roligt var det i allafall. :) Min kära hustru delar inte min uppfattning, utan tycker nog mest att jag är lite barnslig, men det gör inget! Jag har ju fantastiskt roligt i alla fall.

Om du liksom jag gillar den genren med spel och filmer ska du absolut kolla in ”Zombies, run!”. Finns tyvärr bara till Ifån vad jag vet, men jag gissar att det finns något liknande till androider.

Tobbe, åter i löparskor

Månaden som följt cykelvasan har varit en ständig kamp mot omotivation. Tyvärr har latmasken/omotivationen vunnit typ alla kamper. Jag har inte sprungit en enda gång sedan 20 juli! Skämmes!

Tiden fram till 9 aug kan jag KANSKE vara ursäktad för eftersom jag då finputsade lite på cykelformen och körde lite tapering/vilade mig i form inför cykelvasan, men efter det är det bara skamligt att jag inte kommit ut.

Igår lyckades jag i alla fall ta mig ur mitt smått destruktiva beteende och snörde på mig skorna. Jag hade cykeln stående på jobbet och ingen möjlighet att åka bil då min fru behövde den till sitt jobb samt för att köra barnen till dagis. Lösningen blev att jag släpade mitt lata jag ur sängen 05:40 och snörade på skorna för en 40-50 minuters löpning till jobbet.

Ni anar inte hur lycklig jag är över att det blev så! Trots att det var kallt, blött och ganska mörkt när jag begav mig av var det värt det! Luften var fantastisk ute så tidigt på morgonen. Tystnaden var så behaglig och känslan av att springa själv, med en uppgående sol till vänster om, mig var helt ljuvlig. Naturen visade sig från sin bästa sida, allt var så bedövande vackert att jag blev tvungen att stanna och fotografera soluppgången.

Jag önskar att alla löprundor var så här, då skulle jag inte behöva kämpa med mig själv så ofta. Känslan jag har är att de senaste gångerna jag har sprungit på morgonen har jag varit positivt överraskad. Kan bara minnas en gång det inte var bra, men det räknas inte. Att springa ett intervallpass innan frukost var med facit i hand inte en av mina mest brilljanta idéer.

Det känns som att morgonlöpning kan bli något jag försöker mig på i större omfattning. Det är på sätt och vis lättare att få till löpning på morgonen än att försöka klämma in det på kvällstid när man alltid har tusen saker som pockar på ens uppmärksamhet.

Kan även meddela att det känns att det var nästan två månader sedan jag sprang. Låren är oredentligt stela idag, men jag bär det som ett ”badge of honnor”. Det känns bra att veta att stelheten kommer sig av att jag gjort något bra som jag egentligen älskar att göra.

Cykelvasan 45 km – en racerapport

Ska göra mitt bästa att skriva en redogörelse över gårdagens äventyr i Dalaskogarna. Inlägget skrivs liggande i en massagefåtölj på jobbet medan kroppens muskler får sig en välbehövlig genomkörande.

Vilket fantastiskt välordnat evenemang Vasaloppet är! Har aldrig varit med om något liknande. Jag och mina tre kumpaner anlände efter flera timmars bilkörning genom ingenmansland (läs vägen mellan Hällefors och Vansbro) till Mora. Kontrasten mellan de ödsliga vägarna och Mora var slående. Hela staden verkligen andades Vasalopp. Överallt bilar med cyklar, skyltar med vägbeskrivningar med anknytning till cykelvasan.

Efter att parkerat, ätit och skickat cyklarna till startlinjen var det dags att byta om och inta sin plats på “spandex expressen” till startlinjen. Kan inte sluta förundras över vilken organisationsförmåga arrangören visade. Cyklister och deras cyklar transporterade till starten, eventuellt bagage/ombyten skickas till omklädningsrummet efter målgång. Grymt imponerande.

Jag hade inte fattat innan hur stort Vasaloppet är. Startområdet i Oxberg var gigantiskt! Funktionärerna var typ överallt, och alla utom en var trevliga… Ja jag syftar på dig tanten som sålde kaffe i Oxberg, man KAN bemöda sig om att vara trevlig trots att det inte fanns mjölk till kaffet.

Hur gick det då?

Trots att det var så många som skulle åka var det egentligen aldrig riktigt något problem. Visst det var trångt periodvis, visst förekom det vurpor, en av dem RIKTIGT otäck. Såg inte själva vurpan, bara den medvetslösa gubben och ett gäng skärrade ambulanspersonal/sjukvårdare/läkare. Förhoppningsvis såg det värre ut än det var men det var lite obehagligt att se så där i början av loppet. Tror fler än jag fick sig en tankeställare.

För att komma upp till första vätskekontrollen i Oxberg måste man först passera den långa ganska branta utan avbrott stigande Oxbergsbacken. Närmare 100 m stigning över en knappt 2 km lång sträcka. Gillar man mjölksyra i benen är det här ren njutning. Det var många som klev av och gick, så även jag de sista 400-500 metrarna. Till nästa gång jag kör blir det mer backträning det är ett som är säkert.
Känslan av att veta att man gjort den värsta stigningen när man väl kom till vätskestationen var obeskrivlig. Ett snabbt stopp för att stoppa i sig en bit bulle och lite vatten samt stoppa på sig en bit banan som färdkost, sedan bar det av igen. Kollade lite snabbt på Garmin när jag lämnade. Fram till Oxberg hade det tagit på tok för lång tid, närmare 90 min för att ta sig 15 km kändes inte ok.

Så här i efterhand tror jag att min hjärna spelade mig ett spratt första delen. Eftersom jag visste vad som väntade (läs Oxbergsbacken) tror jag att skallen satte stopp för hur snabbt den lät mig köra. Efter Oxberg var det som om något hände plötsligt fanns det hur mycket fart som helst i kroppen. Jag har svårt att tro att det berodde på en halv slät bulle och en pappersmugg med vatten. Benen “exploderade” plötsligt av energi. Enda logiska förklaringen är att så snart backen jag på något sätt bävat inför var avklarad vågade kroppen gå all-in i loppet. Som kroppen försäkrade sig om att det skulle finnas energi till Oxbergsbacken innan den vågade tro att det skulle gå vägen.

Om man ser på mellantiderna ser man att jag ökar tempot ju längre in i loppet vi kommer, så min lilla teori om Oxbergsbacken och sparande av energi känns inte som alltför för osannolik.

Efter Oxberg struntade jag att stanna vid vätskekontrollerna, jag hade tillräckligt i min vattenflaska för att våga satsa. När jag dessutom inte kände minsta trötthetstecken så verkade det dumt att stanna, speciellt som jag plockade placeringar konstant.

Gick i mål på 2:18:03. Första tredjedelen, den fram till Oxberg gick på 1:27. Sista två tredjedelarna på 50 min. Det skumma är att min känsla är att jag cyklade på lika snabbt genom hela loppet. Ännu en liten sak som gör att jag tror att skallen spökade med mig.

Nästa gång, om det blir en sådan, kommer jag inte ha samma näst intill sjukliga respekt för backen upp till Oxberg. Tror att jag skulle kunna gå under 2 timmar med lite bättre backträning. Ser att det är där jag förlorar mycket tid. Men jag har ju MINST ett år på mig att träna inför det.
Är allt som allt nöjd med min prestation. Ska även ta tillfället i akt och gratulera svågern och brodern till prestationen att ta sig runt hyffsat otränade och med cyklar som inte var de bästa. Men bäst av alla i bilen var min kompis Jonte, eller vad sägs om 1:55:05. Det är bara 16 minuter bakom totalsegraren. Way to go! Nästa år blir det Top30 för dig eller hur! :)

Nu är det bara minuter kvar…

Chippet sitter på, nummerlappen på plats, vattenflaskan fylld…

Hoppas sista minuterna gå fort…